Böcker om att undervisa
Detta är inga sammanfattningar, utan högst personligt det just jag råkade få med mig av varje bok.
Pedagogiska uppslagsbok. Från A till Ö utan pekpinnar (utgiven av Lärarförbundet)
En guldgruva och naturlig utgångspunkt för allt vad pedagogik och skola heter! Här hittar man översikter om det mesta.
Jag snubblade en gång över uppslagsordet inlärningsekonomi: ”… enligt Jerome Bruner den mängd fakta som individen måste känna till för att förstå ett sammanhang. Genom strukturering av undervisningen kan antalet sådana fakta ibland reduceras och en bättre inlärningsekonomi uppnås.” Är det inte så att när man är nybörjare på att lära ut en sak, så tar man ofta med för mycket?
How to teach (av Phil Beadle)
Jag älskar denna bok! Den är rolig men också för att man som lärare kan känna igen sig i Beadles strävanden. Den är omöjlig att sammanfatta för här har en som blivit utsedd till Storbritanniens bästa lärare sammanfattat allt. Hans ambition är att täcka allt man som lärare behöver tänka på. Sjutton vet om han inte lyckas! Han lyckades dessutom med att undervisa elever från fattiga områden – det gjordes till och med dokumentärserier om det. Men trots detta så är det en människa, vilket framgår tydligt i boken. Vikten av att ha bordsplacering, vikten av tempo i lektionen, vikten av ”student mangement” där ögonbrynen spelar en oväntad stor roll… Jag har tagit med mig mycket. Vissa saker är skrivna ur brittisk skolhorisont men det kan man bortse ifrån.
Why are you shouting at us? (Phil Beadle och John Murphy)
En bok om behavior management. En person som blir pressad väljer att fight or flight. Alltså bör energin ledas ut, inte tillföras en konflikt, för att undvika press.
”Mirroring” är också intressant. En elev är arg, läraren speglar sig då i eleven och blir arg, vilket medför att eleven speglar sig i lärarens arghet och eleven blir ännu argare. En klass blir som lärarens ansikte.
Vikten av gemensamma skolregler betonas också. Finns inte dessa måste eleverna komma underfund med vilka regler som gäller i varje enskilt klassrum.
Vygotskij i praktiken (av Leif Strandberg)
Strandbergs skildring av Vygotskijs liv gör att jag bättre förstår de pedagogiska idéerna. Jag tycker det är intressant med tankarna om att det yttre samtalet föregår det inre.
Dessutom det här med hjälpmedel: barnet räknar på fingrarna och leker häst med en käpphäst av en anledning. Tankeväckande.
Pedagogiska grunder (utgiven av Försvarsmakten)
Jag fick boken i present av en lärarstudent. Språket i boken avslöjar direkt från vilken kultur den kommer. Det är en sympatisk bok som går igenom många av de pedagogiska frågorna. Även om man inte jobbar inom försvaret kan man hitta intressanta saker. T.ex. går man igenom Trowalds taxonomi:
a) Frågor som testar elevens förmåga att minnas namn, fakta och definitioner.
b) Frågor som visar förmåga att tillämpa, förklara och göra beräkningar
c) Frågor som visar förmåga att göra synteser, analyser och
jämförelser
d) Frågor som visar förmåga att värdera, kritiskt granska och resonera
Historieundervisningens byggstenar (Magnus Hermansson Adler)
Här finns skärvor från ett helt liv i historieundervisningens tjänst. Korta kapitel, men allt har ändå inte fått plats. Därför finns en hemsida med extramaterial.
Jag inspireras av kapitlet ”Att undervisa med bild” där följande extramaterial finns utlagt (finns i den första studiehandledningen av två på följande sajt):
http://www.liber.se/Hogskola/Samhallsvetenskap-och-humaniora/Historia/For-den-blivande-lararen/Historieundervisningens-byggstenar/
Framtidens historia (Magnus Hermansson Adler)
En fortsättning, med mer skärvor. Jag gillar när man blir konkret om prov och bedömning, vilket Hermansson Adler är på s. 172 – 176. Däremot tycker jag nog att han krånglar till det.
Enlivening secondary history. 40 classroom activities for teachers and pupils (Davies m.fl.)
Jodå, manga av övningar kan man nog köra i klassrummet, men en textpassage pekar på något. Det tycks som många övningar handlar om att gå från en form till en annan form. Detta har jag funderat mycket på. Vilka övningar är då riktigt bra? Om jag har en lärobokstext och eleverna gör en poster om ett kapitel (form: lärobokstext, omvandlas till en ny form: poster). Tanken är då att mental aktivitet skall ske i omformningsprocessen. Men är det alltid så?
The teacher’s toolkit (Paul Ginnis)
Ginnis balanserar ganska långt ut på skalan när han betonar att eleverna konstruerar sin kunskap. Många av hans övningar (och de är många!) ligger i linje med dessa. Vissa övningar är enkla, men samtidigt tänker man: ja, just det, så kan man ju göra. Ett exempel från s. 81. Låt eleverna ha ett grönt, gult och rött kort och ta ställning till olika frågor genom att räcka upp ett kort eller lägga på bänken. Ginnis skriver ganska mycket om denna till synes enkla övning. Jag citerar ett kort stycke: ”The technique encourages participation. The cards create the expectation that everyone will take an active part in proceedings. They beg to be used. The fact that everyone has been issued with cards levels out the playing field. The strategy hans an inclusive feel to it, especially as it removes the barriers of speaking, reading and writing.
I en heldagskurs med historieläraren Magnus Hermansson Adler fick jag själv i ett moment prova på detta. Vi fick laminerade gröna och röda kort, ganska stora. Det var verkligen så att ”They beg to be used”. Förväntningarna höjdes, detta vill jag deltaga i kände jag. Mycket enkla medel men med stor effekt. Ginnis tipsar om att har man inga kort kan man ha handsymboler eller varför inte olika ansiktsuttryck!
Den lärande hjärnan (Torkel Klingberg)
Klingberg fäster min uppmärksamhet på arbetsminnets betydelse för räkning och läsning. Distraktioner bör undanröjas. Arbetsminnet kan också tränas. Klingberg har program för detta som kostar pengar. En gratis-variant hittade jag faktiskt på Tekniska muséets sajt:
http://www.100innovationer.com/svensk/innovationerna/interaktivt/cogmed.429.html
Kognitionssimulator
Visserligen inte en bok, men en sajt som vill visa hur en del elever upplever en klassrumsmiljö. Prova själv:
http://www.hi.se/sv-se/hjalpmedelstorget/kognition/-/Om-Kognition/Kognitionssimulatorn-visar-vad-ett-kognitivt-funktionshinder-kan-innebara/
Vägen till mästarminne (Mattias Ribbing, svensk mästare i minne)
Visar att det är teknik. Det obekanta omvandlas till bilder, berättelser och/eller bildberättelser. Oerhört kraftfull teknik. Men när Ribbing får en bindel för ögonen i en radioshow, och ombeds berätta vad programledarna har på sig, så har han ingen aning. Det handlar om teknik. Vilket man redan visste under antiken:
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=minnespalats
Plugga smart och lär dig mer! (Björn Liljeqvist)
Kanske den bästa studieteknikboken och det finns många! Repetitionsmönstret, eller snarare aktiveringsmönstret (det räcker att aktivera, inte göra allt igen), bör vara 10 minuter efter första inlärningstillfället, sedan 24 timmar och sedan efter en vecka. Intressant, kan detta påverka skolan och läxor? I avsnitt om minne fäste jag mig vid meningen: ”Inlärning handlar om kombinationen av förståelse och minne”. Pendeln de senaste decennierna har varit åt det hållet att förståelse är viktigt, tidigare kanske mer av minne premierades. Men det är således en kombination!
En bra webbsajt med tips och självtester inom studieteknik.
http://www.student.umu.se/digitalAssets/83/83356_kompendium-plugga-smart.pdf
Att undervisa i historia (Liljegren m.fl.)
En underbar tipsbok för historieläraren. Dessutom en allmänt A till Ö som är skriven på ett sympatiskt sätt av Bengt Liljegren i bokens avslutning. Man backar inte heller för att bli konkret när det handlar om prov. Bra!
Synligt lärande (John Hattie)
Ja, akademiska sammanfattningar på andra akademiska sammanfattningar, det blir inte helt lätt. Hatties förtjänst är att han spänner över så mycket. Men det är också en svaghet. Man kan hitta nästan vad som helst (nästan, men inte vad som helst) som stödjer ens egna käpphästar och triumferande säga: ”Jag har nu Hattie och därmed VETENSKAPEN på min sida, vad var det jag sa!” Så var det väl inte tänkt, Hattie?
Om man får täta återkopplingar ger det bättre resultat än om man får få eller inga alls. Kunde vi inte ha räknat ut det själva? Kanske inte faktiskt! Det var nog bra att Hattie lyfte fram detta (och så mycket annat.). Gratis sammanfattning på 69 sidor: http://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7164-706-1.pdf
En kritisk artikel om Hattie kan man läsa här:
http://hshemsida.weebly.com/uploads/4/1/3/5/4135385/kritik_mot_hattie.doc
En artikel där Hattie är överens med en anna forskare:
http://www.evidencebasedteaching.org.au/robert-marzano-vs-john-hattie/
Ledarskap i klassrummet (John Steinberg)
Peka med handen mot tavlans instruktioner. Då ser eleverna det bättre. Gör samma sak när du vill att en elev ska koncentrera sig på papperet på bänken. Gå bara fram och ställ dig bredvid och peka med hela handen på ett vänligt sätt. Steinberg har också en intressant text om kläder och förväntningar. Kommer man från en kultur som är mer auktoritär kan de bli förvirring om man möts av en lärare i jeans och t-shirt som sitter och dinglar med benen på katedern och vill diskutera. Inget rätt eller fel utan bara något som kan göra att man förstår situationer bättre. Vi bär alla med oss idéer om vad som förväntas av oss i olika sammanhang.
Ordning i klassen (Eva Larsson)
En oerhört viktig bok då den understryker lärarens ansvar för elevernas uppförande. Små kränkningar kan växa och bli ett helvete för den utsatte. Eva Larssons metod att säga ”Jag vill…”, (istället för mer otydliga varianter som "Kan du...") är utmärkt.
Hennes avslutande del av boken med lektionsobservationer bör läsas av alla lärare, inför VARJE terminsuppstart!!!
Så här säger Eva Larsson i en intervju:
" – Att låsa dörren för elever som kommer sent är kontraproduktiv. Om jag som lärare vill signalera att undervisningen är viktig så kan jag inte låsa någon ute, då säger jag ju att det inte spelar mig någon roll om eleven är där eller inte, säger hon och fortsätter.
– Men är det viktigt att man som lärare tydligt visar att man ogillar sena ankomster och säger till eleven att; ”jag vill att du ska komma i tid”. De flesta elever vill lära sig och de är känsliga för vad läraren tycker och då måste läraren visa sitt missnöje när eleverna inte kommer i tid till lektionen.
I sitt arbete handleder Eva Larsson lärare och genomför lektionsobservationer hos lärare som bett om återkoppling på undervisningen i en specifik klass. Det hon ser under observationerna stämmer väl överens med innehållet i Pisa-rapporten. Frånvaron på gymnasiet är ett stort problem menar hon, det är pratigt och oroligt i många klassrum och många har problem med sena ankomster.
Vad har du för tips för att skapa ett välfungerande klassrumsklimat?
– Det är viktigt att etablera en god relation till eleven. Jag brukar ge lärare rådet att träffa varje elev för ett enskilt samtal minst ett par gånger varje termin, det är motiverande för eleven och bidrar till att skapa goda relationer. Man måste också jobba med hur eleverna sitter i klassrummet. På högstadiet och gymnasiet är det vanligt att eleverna sitter som de vill men placeringen i klassrummet är ett viktigt pedagogiskt verktyg som är lärarens, säger Eva Larsson
– Det är också viktigt att man talar i jag-form och att man är tydlig med vilka värderingar man som lärare har och tydligt reagerar på det som eleverna gör i klassrummet.
Eva Larsson är noga med att poängtera att det också finns saker som ligger utanför den enskilda lärarens förmåga att lösa.
– Ibland ser jag att det finns elever i klassen som har så stora behov av extra stöd att läraren inte kan lösa det själv. Det är lätt att som lärare lägga skulden på sig själv när elever stör och krånglar men ibland behöver man hjälp utifrån, kanske i form av en elevassistent.
Eva Larsson lyfter fram flera skäl till varför det är viktigt med ett välfungerande klassrumsklimat. Hon menar att när det formella ledarskapet inte är starkt och tydlig uppfattar gruppen det som att det är fritt fram och informella ledare poppar upp och tar makten. I förlängningen kan det leda till att mobbning breder ut sig.
– Det är också viktigt eftersom ett oroligt klassrum där eleverna inte får arbetsro stressar eleverna så att de mår dåligt och det är en bidragande orsak till skolket. Det får också konsekvenser för skolresultaten och det är precis vad Pisa-undersökningen visar, säger Eva Larsson."
Skolvärlden, 10 december 2013
http://www.skolvarlden.se/artiklar/att-lasa-dorren-ar-kontraproduktivt
I en annan artikel står det:
"Eva Larsson är tydlig med att läraren måste reagera direkt om elaka kommentarer fälls i klassrummet.
– Eleverna måste känna sig trygga med att läraren ingriper och tar de utsatta eleverna i försvar. Det kan vara att tydligt säga: ”Jag vill inte höra sådana här saker i min undervisning”. Det skapar också respekt för läraren, säger hon.
Det allvarliga ämnet till trots skrattades det igenkännande i bänkraderna när Eva Larsson imiterade hur det kan se ut och låta i en vanlig skolklass. Och hon menade att lärare kan lära sig mycket av hur personalen i förskolan arbetar.
– De snackar inte så mycket utan gestaltar. Så här sitter man fint på stolen, så här väntar man på sin tur, så här tar man mat. Man kan göra så med äldre elever också. Varför inte öva på hur man är en god lyssnare till exempel? Jag har själv använt mentorstiden till att låta eleverna öva på hur man lugnt går in klassrummet och sätter sig på sin plats."
Skolvärlden 30 oktober 2013
http://www.skolvarlden.se/artiklar/signalera-att-det-har-ar-superviktigt
Här finns exempel på lektionsobservationer av Eva Larsson från hennes sajt:
http://www.lectura.se/index.php/lektionsobservationer
10 lektioner om tolerans (Christer Mattson och Magnus Hermansson Adler)
Det går att undervisa om tolerans visar Christer Mattson efter många års jobb i Kungälv bland intoleranta ungdomar! Utbildningens kraft räcker, om man är tolerant själv! Detta skriver Matsson om öppenhjärtligt i inledningen. Bokens exempel är en guldgruva. Det är lite svårt att följa med exakt hur upplägget fungerar men följande länkar ger mer information:
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2013/04/29/skildrar-valdet-scen-scen
http://www.ur.se/Tema/Vaga-bemota-framlingsfientlighet/Sa-kontrar-du-en-rasist/Christer-Mattsson
http://urplay.se/Produkter/164674-UR-Samtiden-Amos-Oz-tolerans-och-fanatism-Hur-botar-man-en-fanatiker
Att våga – en berättelse om undervisning (Stavros Louca och Kenneth Holmqvist)
När Stavros Louca fick sitta med i morgonsofforna efter TV-serien 9A upprepade han sitt huvudbudskap: ”Vinn elevernas hjärtan!”
Från boken plockar jag med mig en detalj: inledningen på lektionen bör börja direkt helst när eleven kliver över tröskeln till klassrummet. Något som fångar uppmärksamheten. Hur ofta har jag inte en för mångordig inledning. Börja, människa! Börja! Börja direkt!!!
Yrke: lärare Om alla elevers rätt till kunskap (Johan Kant)
I början stör jag mig lite på en viss kaxighet från författarens sida. Men det är engagemang och frustration bakom. Behållningen för mig är att det går att bedriva bra undervisning utan hokus pokus. Kant är driven och engagerad. Undervisning med tavelanteckningar, klassdiskussioner, läxor och genomgångar som rör sig upp och ner för konkretions-abstraktionsstegen. Inget konstigt men med engagemang. Ingen skall lämnas efter.
Han understryker också vikten av att kunna läsa. Läsprojekt i årskurs sju för de som inte kan läsa så bra. De får bara läsa i flera veckor (allt annat plockas bort) och börja med sagor. Men hans läsprojekt fick avslutas. Frustration. Nu är han rektor och har en blogg. Sök på Johan Kant.
I en krönika i Skolvärlden nr 9 2013 beskriver han sin undervisningsstil:
”Men det finns faktiskt en smått bortglömd metod kallad seminarieundervisning, lärarledd undervisning som fungerar ungefär som ett seminarium.
Läraren leder undervisningen kring ett arbetsområde. Lyfter frågeställningar, slänger tillbaka motfrågor till eleverna, diskuterar och klättrar likt en vig apa upp och ner för abstraktionsstegen. Begrepp och fenomen kläs med förklaringar, som problematiseras på tavlan eller smartboarden med konkreta exempel ur elevernas erfarenhetsvärld.
Alla abstraktioner ska konkretiseras. När eleverna börjar flacka med blicken, ge ett konkret exempel. När ljuset tänds i elevernas ögon, upp i abstraktion.
För tänk efter, vad kan eleverna egentligen när de börjar med ett arbetsområde? Ta vilket ämne som helst. Genreläsning, tidningstext, utredande uppsats, krönika, insändare – vad kan eleverna i svenska? Andra världskriget, Tysklands enande, industriella revolutionen, medeltiden - vad kan eleverna i historia? Inte mycket, eller hur?
På samma sätt kan man tänka om alla ämnen, eleverna kan lite och det är ju därför skolan finns.
Oavsett vilken årskurs det gäller brukar många lärare påtala att det är så stor spridning i klassen. Hur ska man kunna bedriva verksamhet? Jo, genom att använda seminarieundervisning.
Det handlar om aktivt lärararbete, där läraren har örnkoll och spanar ut över klassen. Ser att alla är med.
Det är det här som kallas individualisering. ”Elever i behov av särskilt” följer diskussionen och tänker: ”aha, är det så det fungerar” och de mera kunniga eleverna frågar: ”visste människorna att de levde under industriella revolutionen?”
För visst är det så att alla elever behöver lärare, inte att gå in i grupprummet med arbetsuppgifter. Det är bara genom lärarledd undervisning som skolan kan individualisera. En-till-en-undervisning är ett felval som bara kommer att leda till frustrerade lärare och uteblivet resultat. Detta är den egentliga innebörden av inkludering!”
Elever som stör lektionerna
I en kolumn i Skolvärlden 10 december 2013 svarar Marcus Samuelsson, legitimerad lärare och universitetslektor i pedagogik vid Linköpings universitet, på en fråga som är väl värd att diskutera med både sig själv och kollegor:
”Det är ett par elever in min klass om ofta stör under lektionerna. De avbryter sina klasskamrater och mig, de kan inte sitta still och de har svårt att lyssna när någon annan pratar. Jag har försök allt, men det går inte att få ordning på dem.
- Att en elev stör kan vara ett uttryck för att den ännu inte vet hur den ska bete sig som du önskar eller att den gör motstånd mot det du önskar. Lösningen är då bättre motiv till varför det är viktigt att han ett gott klimat i klassrummet.
Lärare som inte lyckas i sitt ledarskap har inga universalverktyg att ta till. De måste utveckla en strategi, en genomtänkt lösning, för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet.
Lösningen måste diskuteras och förankras hos eleverna i förväg, så att de får inflytande och blir delaktiga.
Varje lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men så länge du undviker bestraffningar och aggressivitet kommer eleverna sannolikt att följa lärarens önskan. Om läraren diskuterar och ger eleverna erkännande och kopplar det till en vilja att vara en viktig person, som tar sitt uppdrag på allvar, så ökar sannolikheten att eleverna accepterar strategin.
För att förbereda eleverna på situationen kan det vara bra att diskutera olika exempel. Du kan till exempel säga att du förstår att eleverna vill prata och tycker att det är positivt, men att det inte funkar att prata hur som helst eller alla på en gång. Eller att du gillar att de ställer frågor, men om alla ställer en fråga samtidigt så kan du inte svara, plus att den första som pratar blir avbruten.
Det är viktigt att inte göra det till en prestigekamp mellan dig och den elev som stör. Prata i stället om att det blir svårt för dig att nå målet för ditt uppdrag – att eleverna ska lära sig. Det är också bra att säga och visa att du är öppen för att förändra. Ju bättre du lär känna dina elever desto enklare blir det att hantera elever som är stökiga.”
Lösningsinriktad pedagogik (Kerstin Måhlberg och Maud Sjöblom)
Titeln ringar in vad det handlar om. Ett förhållningssätt inspirerat från lösningsfokuserad terapi översätts till skolans värld. Istället för att hamna i konfrontation eller att söka förklaringar som ändå inte går att påverka förespråkas att bygga på det som fungerar för att hitta lösningar. Låt oss titta på ett intressant exempel från s. 49:
”Så här kan ett lösningsinriktat telefonsamtal se ut. Låt oss säga att en pappa ringer till oss...
- Jag har en grabb som har lite problem i skolan, han får inte den hjälp han behöver, säger pappan.
- Vilken hjälp skulle din grabb behöva, tror du, frågar läraren.
Istället för att fråga om problemet, så känns det viktigasre att fråga vad pappan menar med ordet hjälp. ”Han får inte den hjälp han behöver”, så är det underförstått att pappan tycker att han borde få mer hjälp. Vilket gör det relevant att ställa frågan, vilken hjälp han tror grabben behöver...
- Ja, jag vet inte riktigt, svarar pappan. Han har svårt att koncentrera sig, speciellt på matten.
- Jaha, jag förstår att du vill att han ska få möjlighet att koncentrera sig, svarar läraren.
”Varför kan han inte koncentrera sig”, hade varit lätt att fråga pappan. Ställer man en varför-fråga i det här läget så förutsätter man att det är grabben som har koncentrationssvårigheter och att det finns en förklaring till svårigheterna. Det är då lätt att pappan börjar försvara grabben och kanske skyller på skolan eller klasskompisarna. Frågan antyder också att det är något fel på grabben. Det mest lösningsinriktade är att bekräfta att man förstår att pappan vill att han ska få möjlighet till att koncentra sig. Få möjlighet till, visar också på att problemet i sig likväl kan ligga någon annanstans än hos grabben.
- Ja precis, svarar pappan.
- Vad tror du skulle behövas för att han ska kunna koncentrera sig en längre stund när han jobbar med matten?
Genom att ställa den här lösningsinriktade frågan visar läraren att hon förutsätter att grabben kan koncentrera sig (visar på resurser och kompetens) men att det kanske behövs läggas till någonting för att tiden skall kunna utökas.
- Jag tror han skulle behöva mer hjälp av fröken. Han klarar inte av att jobba själv en hel mattelektion, han jobbar en stund, sedan börjar han gå omkring och prata med de andra barnen. Så han lär sig ingenting, säger pappan.
- Jag förstår att du vill att han ska lära sig matte. Hur länge brukar han klara av att jobba med matten innan han börjar gå omkring, frågar läraren.
Här förutsätter vi och bekräftar att pappan vill att han lär sig matte och att han har resurser att jobba. Vi fokuserar på det som fungerar. Likaså normaliserar vi behovet av att röra på sig.
Skulle man i stället säga: ”Ja, det är ju inte bra att han går omkring och stör de andra. Han kanske behöver gå iväg till specialläraren till specialläraren och jobba i en liten grupp.” Då har vi för det första lagt till ytterligare ett problem, nämligen att de andra barnen blir störda och det är grabbens fel. Man skuldbelägger därmed grabben och i förlängningen också pappan. Vidare tolkar man och förutsätter att eleven har sådana svårigheter att han behöver gå i en liten grupp. Pappan har varken bett om speciallärare eller pratat om en liten grupp.
- Ja, ibland är det bara 10 minuter, säger hans lärare men ibland kan han koncentrera sig mycket längre, svarar pappan.
- Ibland kan man lära sig en hel del även på kort tid. Det låter som om din grabb har behov av att röra på sig efter det att han koncentrerat sig.
- Ja, det är just vad han behöver. Hur gör ni på er skola?
Här visar vi på att man kan lära sig saker även om det är under kort tid. Vidare förmedlar vi att det är naturligt att röra på sig efter att ha koncentrerat sig en stund.
Skulle man istället säga: ”Ja, på 10 minuter lär man sig inte så mycket. Det blir ju problem för de andra eleverna om han stör.” Då bäddar man för ett försvarstal från pappan som säkert känner sig både ledsen och kränkt efter ett sådant påstående. Ingen vill väl ha en grabb som stör andra elever och kanske inte lär sig någonting.
Det lösningsinriktade förhållningssättet bygger på att vi lyssnar väldigt noga på exakt vad det är som sägs och försöker använda samm aord och språkbruk. Eventuella gissningar, tolkningar och fantasier bör kontrolleras genom att vi hela tiden ställe rfågor. Annars kan det som sägs lätt bli till ”fakta” och därmed leda till felaktigheter och diverse fällor. Det handlar om att matcha på ett respektfullt sätt så att det ej upplevs som härmning. Vi ignorerar negativa ord och svordomar och väljer ibland att omformulera vissa fraser och som kan beskrivas i mer positiva termer”
Författarnas ton är ibland lite väl överentusiastisk för min smak, men viktigare är att jag tycker mig se likheter med det som kallas ”giraffspråket”. Det är en kommunikationsmodell utvecklad av den amerikanske psykologen Marshall Rosenberg. Wikipedia-artikeln berättar:
"Bakom varje aggressivitet, kritik, och avvisande beteende finns det en människa med obemötta känslor och behov. Jag kan välja var jag lägger fokus; på aggressionen, kritiken och avvisandet eller på känslor och behov som ligger bakom."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Giraffspr%C3%A5ket
På en blogg beskrivs grunderna i giraffspråket:
En viktig del är den empatiska kommunikationen. Den utgår från att jag dels öppnar mig själv, lägger bort mina tolkningar och fördomar om dig och berättar om mina egna känslor, och dels att jag är intresserad och lyhörd för dina upplevelser och känslor och behov. Om vi kan låta bli att tolka och missförstå varandra och istället vara nyfikna på hur vi känner och vad vi behöver och våga uttrycka det för varandra – då är vi långt fram i vår kommunikation och har stora möjligheter att undvika onödiga fastlåsta konflikter. /.../
Bakom en arg, sur, ledsen eller tvär person finns behov som inte är tillgodosedda, önskningar som aldrig kommit fram och kanske en hel del sanningar som går på tvären med den personens omgivning. Då gäller det för oss att försöka hitta det och förstå den personens situation.
/.../ stegen är väldigt enkla och går att börja arbeta med redan nu:
1) Vad jag och du observerar (ser och hör)
2) Hur jag eller du känner
3) Vilka behov jag och du har
4) Mina och dina konkreta önskemål uttryckta på ett positivt sätt
Det är viktigt att tänka i positiva och konstruktiva banor. Istället för att lägga in en massa inte så beskriver jag det jag ser, känner, behöver eller önskar. Genom att köra 1-4 så kommer jag ifrån frestelsen att tolka fel."
http://www.petera.se/blog/giraffspraket-kanslans-kommunikation
En artikel om när skolan känns meningslös
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2011/05/11/nar-skolans-larande-saknar-mening
Om diffusa kunskapskrav - lärare lös det här om ni kan!
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/21/l-rare-l-s-h-r-ni-kan
--SLUT--
Detta är inga sammanfattningar, utan högst personligt det just jag råkade få med mig av varje bok.
Pedagogiska uppslagsbok. Från A till Ö utan pekpinnar (utgiven av Lärarförbundet)
En guldgruva och naturlig utgångspunkt för allt vad pedagogik och skola heter! Här hittar man översikter om det mesta.
Jag snubblade en gång över uppslagsordet inlärningsekonomi: ”… enligt Jerome Bruner den mängd fakta som individen måste känna till för att förstå ett sammanhang. Genom strukturering av undervisningen kan antalet sådana fakta ibland reduceras och en bättre inlärningsekonomi uppnås.” Är det inte så att när man är nybörjare på att lära ut en sak, så tar man ofta med för mycket?
How to teach (av Phil Beadle)
Jag älskar denna bok! Den är rolig men också för att man som lärare kan känna igen sig i Beadles strävanden. Den är omöjlig att sammanfatta för här har en som blivit utsedd till Storbritanniens bästa lärare sammanfattat allt. Hans ambition är att täcka allt man som lärare behöver tänka på. Sjutton vet om han inte lyckas! Han lyckades dessutom med att undervisa elever från fattiga områden – det gjordes till och med dokumentärserier om det. Men trots detta så är det en människa, vilket framgår tydligt i boken. Vikten av att ha bordsplacering, vikten av tempo i lektionen, vikten av ”student mangement” där ögonbrynen spelar en oväntad stor roll… Jag har tagit med mig mycket. Vissa saker är skrivna ur brittisk skolhorisont men det kan man bortse ifrån.
Why are you shouting at us? (Phil Beadle och John Murphy)
En bok om behavior management. En person som blir pressad väljer att fight or flight. Alltså bör energin ledas ut, inte tillföras en konflikt, för att undvika press.
”Mirroring” är också intressant. En elev är arg, läraren speglar sig då i eleven och blir arg, vilket medför att eleven speglar sig i lärarens arghet och eleven blir ännu argare. En klass blir som lärarens ansikte.
Vikten av gemensamma skolregler betonas också. Finns inte dessa måste eleverna komma underfund med vilka regler som gäller i varje enskilt klassrum.
Vygotskij i praktiken (av Leif Strandberg)
Strandbergs skildring av Vygotskijs liv gör att jag bättre förstår de pedagogiska idéerna. Jag tycker det är intressant med tankarna om att det yttre samtalet föregår det inre.
Dessutom det här med hjälpmedel: barnet räknar på fingrarna och leker häst med en käpphäst av en anledning. Tankeväckande.
Pedagogiska grunder (utgiven av Försvarsmakten)
Jag fick boken i present av en lärarstudent. Språket i boken avslöjar direkt från vilken kultur den kommer. Det är en sympatisk bok som går igenom många av de pedagogiska frågorna. Även om man inte jobbar inom försvaret kan man hitta intressanta saker. T.ex. går man igenom Trowalds taxonomi:
a) Frågor som testar elevens förmåga att minnas namn, fakta och definitioner.
b) Frågor som visar förmåga att tillämpa, förklara och göra beräkningar
c) Frågor som visar förmåga att göra synteser, analyser och
jämförelser
d) Frågor som visar förmåga att värdera, kritiskt granska och resonera
Historieundervisningens byggstenar (Magnus Hermansson Adler)
Här finns skärvor från ett helt liv i historieundervisningens tjänst. Korta kapitel, men allt har ändå inte fått plats. Därför finns en hemsida med extramaterial.
Jag inspireras av kapitlet ”Att undervisa med bild” där följande extramaterial finns utlagt (finns i den första studiehandledningen av två på följande sajt):
http://www.liber.se/Hogskola/Samhallsvetenskap-och-humaniora/Historia/For-den-blivande-lararen/Historieundervisningens-byggstenar/
Framtidens historia (Magnus Hermansson Adler)
En fortsättning, med mer skärvor. Jag gillar när man blir konkret om prov och bedömning, vilket Hermansson Adler är på s. 172 – 176. Däremot tycker jag nog att han krånglar till det.
Enlivening secondary history. 40 classroom activities for teachers and pupils (Davies m.fl.)
Jodå, manga av övningar kan man nog köra i klassrummet, men en textpassage pekar på något. Det tycks som många övningar handlar om att gå från en form till en annan form. Detta har jag funderat mycket på. Vilka övningar är då riktigt bra? Om jag har en lärobokstext och eleverna gör en poster om ett kapitel (form: lärobokstext, omvandlas till en ny form: poster). Tanken är då att mental aktivitet skall ske i omformningsprocessen. Men är det alltid så?
The teacher’s toolkit (Paul Ginnis)
Ginnis balanserar ganska långt ut på skalan när han betonar att eleverna konstruerar sin kunskap. Många av hans övningar (och de är många!) ligger i linje med dessa. Vissa övningar är enkla, men samtidigt tänker man: ja, just det, så kan man ju göra. Ett exempel från s. 81. Låt eleverna ha ett grönt, gult och rött kort och ta ställning till olika frågor genom att räcka upp ett kort eller lägga på bänken. Ginnis skriver ganska mycket om denna till synes enkla övning. Jag citerar ett kort stycke: ”The technique encourages participation. The cards create the expectation that everyone will take an active part in proceedings. They beg to be used. The fact that everyone has been issued with cards levels out the playing field. The strategy hans an inclusive feel to it, especially as it removes the barriers of speaking, reading and writing.
I en heldagskurs med historieläraren Magnus Hermansson Adler fick jag själv i ett moment prova på detta. Vi fick laminerade gröna och röda kort, ganska stora. Det var verkligen så att ”They beg to be used”. Förväntningarna höjdes, detta vill jag deltaga i kände jag. Mycket enkla medel men med stor effekt. Ginnis tipsar om att har man inga kort kan man ha handsymboler eller varför inte olika ansiktsuttryck!
Den lärande hjärnan (Torkel Klingberg)
Klingberg fäster min uppmärksamhet på arbetsminnets betydelse för räkning och läsning. Distraktioner bör undanröjas. Arbetsminnet kan också tränas. Klingberg har program för detta som kostar pengar. En gratis-variant hittade jag faktiskt på Tekniska muséets sajt:
http://www.100innovationer.com/svensk/innovationerna/interaktivt/cogmed.429.html
Kognitionssimulator
Visserligen inte en bok, men en sajt som vill visa hur en del elever upplever en klassrumsmiljö. Prova själv:
http://www.hi.se/sv-se/hjalpmedelstorget/kognition/-/Om-Kognition/Kognitionssimulatorn-visar-vad-ett-kognitivt-funktionshinder-kan-innebara/
Vägen till mästarminne (Mattias Ribbing, svensk mästare i minne)
Visar att det är teknik. Det obekanta omvandlas till bilder, berättelser och/eller bildberättelser. Oerhört kraftfull teknik. Men när Ribbing får en bindel för ögonen i en radioshow, och ombeds berätta vad programledarna har på sig, så har han ingen aning. Det handlar om teknik. Vilket man redan visste under antiken:
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=minnespalats
Plugga smart och lär dig mer! (Björn Liljeqvist)
Kanske den bästa studieteknikboken och det finns många! Repetitionsmönstret, eller snarare aktiveringsmönstret (det räcker att aktivera, inte göra allt igen), bör vara 10 minuter efter första inlärningstillfället, sedan 24 timmar och sedan efter en vecka. Intressant, kan detta påverka skolan och läxor? I avsnitt om minne fäste jag mig vid meningen: ”Inlärning handlar om kombinationen av förståelse och minne”. Pendeln de senaste decennierna har varit åt det hållet att förståelse är viktigt, tidigare kanske mer av minne premierades. Men det är således en kombination!
En bra webbsajt med tips och självtester inom studieteknik.
http://www.student.umu.se/digitalAssets/83/83356_kompendium-plugga-smart.pdf
Att undervisa i historia (Liljegren m.fl.)
En underbar tipsbok för historieläraren. Dessutom en allmänt A till Ö som är skriven på ett sympatiskt sätt av Bengt Liljegren i bokens avslutning. Man backar inte heller för att bli konkret när det handlar om prov. Bra!
Synligt lärande (John Hattie)
Ja, akademiska sammanfattningar på andra akademiska sammanfattningar, det blir inte helt lätt. Hatties förtjänst är att han spänner över så mycket. Men det är också en svaghet. Man kan hitta nästan vad som helst (nästan, men inte vad som helst) som stödjer ens egna käpphästar och triumferande säga: ”Jag har nu Hattie och därmed VETENSKAPEN på min sida, vad var det jag sa!” Så var det väl inte tänkt, Hattie?
Om man får täta återkopplingar ger det bättre resultat än om man får få eller inga alls. Kunde vi inte ha räknat ut det själva? Kanske inte faktiskt! Det var nog bra att Hattie lyfte fram detta (och så mycket annat.). Gratis sammanfattning på 69 sidor: http://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7164-706-1.pdf
En kritisk artikel om Hattie kan man läsa här:
http://hshemsida.weebly.com/uploads/4/1/3/5/4135385/kritik_mot_hattie.doc
En artikel där Hattie är överens med en anna forskare:
http://www.evidencebasedteaching.org.au/robert-marzano-vs-john-hattie/
Ledarskap i klassrummet (John Steinberg)
Peka med handen mot tavlans instruktioner. Då ser eleverna det bättre. Gör samma sak när du vill att en elev ska koncentrera sig på papperet på bänken. Gå bara fram och ställ dig bredvid och peka med hela handen på ett vänligt sätt. Steinberg har också en intressant text om kläder och förväntningar. Kommer man från en kultur som är mer auktoritär kan de bli förvirring om man möts av en lärare i jeans och t-shirt som sitter och dinglar med benen på katedern och vill diskutera. Inget rätt eller fel utan bara något som kan göra att man förstår situationer bättre. Vi bär alla med oss idéer om vad som förväntas av oss i olika sammanhang.
Ordning i klassen (Eva Larsson)
En oerhört viktig bok då den understryker lärarens ansvar för elevernas uppförande. Små kränkningar kan växa och bli ett helvete för den utsatte. Eva Larssons metod att säga ”Jag vill…”, (istället för mer otydliga varianter som "Kan du...") är utmärkt.
Hennes avslutande del av boken med lektionsobservationer bör läsas av alla lärare, inför VARJE terminsuppstart!!!
Så här säger Eva Larsson i en intervju:
" – Att låsa dörren för elever som kommer sent är kontraproduktiv. Om jag som lärare vill signalera att undervisningen är viktig så kan jag inte låsa någon ute, då säger jag ju att det inte spelar mig någon roll om eleven är där eller inte, säger hon och fortsätter.
– Men är det viktigt att man som lärare tydligt visar att man ogillar sena ankomster och säger till eleven att; ”jag vill att du ska komma i tid”. De flesta elever vill lära sig och de är känsliga för vad läraren tycker och då måste läraren visa sitt missnöje när eleverna inte kommer i tid till lektionen.
I sitt arbete handleder Eva Larsson lärare och genomför lektionsobservationer hos lärare som bett om återkoppling på undervisningen i en specifik klass. Det hon ser under observationerna stämmer väl överens med innehållet i Pisa-rapporten. Frånvaron på gymnasiet är ett stort problem menar hon, det är pratigt och oroligt i många klassrum och många har problem med sena ankomster.
Vad har du för tips för att skapa ett välfungerande klassrumsklimat?
– Det är viktigt att etablera en god relation till eleven. Jag brukar ge lärare rådet att träffa varje elev för ett enskilt samtal minst ett par gånger varje termin, det är motiverande för eleven och bidrar till att skapa goda relationer. Man måste också jobba med hur eleverna sitter i klassrummet. På högstadiet och gymnasiet är det vanligt att eleverna sitter som de vill men placeringen i klassrummet är ett viktigt pedagogiskt verktyg som är lärarens, säger Eva Larsson
– Det är också viktigt att man talar i jag-form och att man är tydlig med vilka värderingar man som lärare har och tydligt reagerar på det som eleverna gör i klassrummet.
Eva Larsson är noga med att poängtera att det också finns saker som ligger utanför den enskilda lärarens förmåga att lösa.
– Ibland ser jag att det finns elever i klassen som har så stora behov av extra stöd att läraren inte kan lösa det själv. Det är lätt att som lärare lägga skulden på sig själv när elever stör och krånglar men ibland behöver man hjälp utifrån, kanske i form av en elevassistent.
Eva Larsson lyfter fram flera skäl till varför det är viktigt med ett välfungerande klassrumsklimat. Hon menar att när det formella ledarskapet inte är starkt och tydlig uppfattar gruppen det som att det är fritt fram och informella ledare poppar upp och tar makten. I förlängningen kan det leda till att mobbning breder ut sig.
– Det är också viktigt eftersom ett oroligt klassrum där eleverna inte får arbetsro stressar eleverna så att de mår dåligt och det är en bidragande orsak till skolket. Det får också konsekvenser för skolresultaten och det är precis vad Pisa-undersökningen visar, säger Eva Larsson."
Skolvärlden, 10 december 2013
http://www.skolvarlden.se/artiklar/att-lasa-dorren-ar-kontraproduktivt
I en annan artikel står det:
"Eva Larsson är tydlig med att läraren måste reagera direkt om elaka kommentarer fälls i klassrummet.
– Eleverna måste känna sig trygga med att läraren ingriper och tar de utsatta eleverna i försvar. Det kan vara att tydligt säga: ”Jag vill inte höra sådana här saker i min undervisning”. Det skapar också respekt för läraren, säger hon.
Det allvarliga ämnet till trots skrattades det igenkännande i bänkraderna när Eva Larsson imiterade hur det kan se ut och låta i en vanlig skolklass. Och hon menade att lärare kan lära sig mycket av hur personalen i förskolan arbetar.
– De snackar inte så mycket utan gestaltar. Så här sitter man fint på stolen, så här väntar man på sin tur, så här tar man mat. Man kan göra så med äldre elever också. Varför inte öva på hur man är en god lyssnare till exempel? Jag har själv använt mentorstiden till att låta eleverna öva på hur man lugnt går in klassrummet och sätter sig på sin plats."
Skolvärlden 30 oktober 2013
http://www.skolvarlden.se/artiklar/signalera-att-det-har-ar-superviktigt
Här finns exempel på lektionsobservationer av Eva Larsson från hennes sajt:
http://www.lectura.se/index.php/lektionsobservationer
10 lektioner om tolerans (Christer Mattson och Magnus Hermansson Adler)
Det går att undervisa om tolerans visar Christer Mattson efter många års jobb i Kungälv bland intoleranta ungdomar! Utbildningens kraft räcker, om man är tolerant själv! Detta skriver Matsson om öppenhjärtligt i inledningen. Bokens exempel är en guldgruva. Det är lite svårt att följa med exakt hur upplägget fungerar men följande länkar ger mer information:
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2013/04/29/skildrar-valdet-scen-scen
http://www.ur.se/Tema/Vaga-bemota-framlingsfientlighet/Sa-kontrar-du-en-rasist/Christer-Mattsson
http://urplay.se/Produkter/164674-UR-Samtiden-Amos-Oz-tolerans-och-fanatism-Hur-botar-man-en-fanatiker
Att våga – en berättelse om undervisning (Stavros Louca och Kenneth Holmqvist)
När Stavros Louca fick sitta med i morgonsofforna efter TV-serien 9A upprepade han sitt huvudbudskap: ”Vinn elevernas hjärtan!”
Från boken plockar jag med mig en detalj: inledningen på lektionen bör börja direkt helst när eleven kliver över tröskeln till klassrummet. Något som fångar uppmärksamheten. Hur ofta har jag inte en för mångordig inledning. Börja, människa! Börja! Börja direkt!!!
Yrke: lärare Om alla elevers rätt till kunskap (Johan Kant)
I början stör jag mig lite på en viss kaxighet från författarens sida. Men det är engagemang och frustration bakom. Behållningen för mig är att det går att bedriva bra undervisning utan hokus pokus. Kant är driven och engagerad. Undervisning med tavelanteckningar, klassdiskussioner, läxor och genomgångar som rör sig upp och ner för konkretions-abstraktionsstegen. Inget konstigt men med engagemang. Ingen skall lämnas efter.
Han understryker också vikten av att kunna läsa. Läsprojekt i årskurs sju för de som inte kan läsa så bra. De får bara läsa i flera veckor (allt annat plockas bort) och börja med sagor. Men hans läsprojekt fick avslutas. Frustration. Nu är han rektor och har en blogg. Sök på Johan Kant.
I en krönika i Skolvärlden nr 9 2013 beskriver han sin undervisningsstil:
”Men det finns faktiskt en smått bortglömd metod kallad seminarieundervisning, lärarledd undervisning som fungerar ungefär som ett seminarium.
Läraren leder undervisningen kring ett arbetsområde. Lyfter frågeställningar, slänger tillbaka motfrågor till eleverna, diskuterar och klättrar likt en vig apa upp och ner för abstraktionsstegen. Begrepp och fenomen kläs med förklaringar, som problematiseras på tavlan eller smartboarden med konkreta exempel ur elevernas erfarenhetsvärld.
Alla abstraktioner ska konkretiseras. När eleverna börjar flacka med blicken, ge ett konkret exempel. När ljuset tänds i elevernas ögon, upp i abstraktion.
För tänk efter, vad kan eleverna egentligen när de börjar med ett arbetsområde? Ta vilket ämne som helst. Genreläsning, tidningstext, utredande uppsats, krönika, insändare – vad kan eleverna i svenska? Andra världskriget, Tysklands enande, industriella revolutionen, medeltiden - vad kan eleverna i historia? Inte mycket, eller hur?
På samma sätt kan man tänka om alla ämnen, eleverna kan lite och det är ju därför skolan finns.
Oavsett vilken årskurs det gäller brukar många lärare påtala att det är så stor spridning i klassen. Hur ska man kunna bedriva verksamhet? Jo, genom att använda seminarieundervisning.
Det handlar om aktivt lärararbete, där läraren har örnkoll och spanar ut över klassen. Ser att alla är med.
Det är det här som kallas individualisering. ”Elever i behov av särskilt” följer diskussionen och tänker: ”aha, är det så det fungerar” och de mera kunniga eleverna frågar: ”visste människorna att de levde under industriella revolutionen?”
För visst är det så att alla elever behöver lärare, inte att gå in i grupprummet med arbetsuppgifter. Det är bara genom lärarledd undervisning som skolan kan individualisera. En-till-en-undervisning är ett felval som bara kommer att leda till frustrerade lärare och uteblivet resultat. Detta är den egentliga innebörden av inkludering!”
Elever som stör lektionerna
I en kolumn i Skolvärlden 10 december 2013 svarar Marcus Samuelsson, legitimerad lärare och universitetslektor i pedagogik vid Linköpings universitet, på en fråga som är väl värd att diskutera med både sig själv och kollegor:
”Det är ett par elever in min klass om ofta stör under lektionerna. De avbryter sina klasskamrater och mig, de kan inte sitta still och de har svårt att lyssna när någon annan pratar. Jag har försök allt, men det går inte att få ordning på dem.
- Att en elev stör kan vara ett uttryck för att den ännu inte vet hur den ska bete sig som du önskar eller att den gör motstånd mot det du önskar. Lösningen är då bättre motiv till varför det är viktigt att han ett gott klimat i klassrummet.
Lärare som inte lyckas i sitt ledarskap har inga universalverktyg att ta till. De måste utveckla en strategi, en genomtänkt lösning, för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet.
Lösningen måste diskuteras och förankras hos eleverna i förväg, så att de får inflytande och blir delaktiga.
Varje lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men så länge du undviker bestraffningar och aggressivitet kommer eleverna sannolikt att följa lärarens önskan. Om läraren diskuterar och ger eleverna erkännande och kopplar det till en vilja att vara en viktig person, som tar sitt uppdrag på allvar, så ökar sannolikheten att eleverna accepterar strategin.
För att förbereda eleverna på situationen kan det vara bra att diskutera olika exempel. Du kan till exempel säga att du förstår att eleverna vill prata och tycker att det är positivt, men att det inte funkar att prata hur som helst eller alla på en gång. Eller att du gillar att de ställer frågor, men om alla ställer en fråga samtidigt så kan du inte svara, plus att den första som pratar blir avbruten.
Det är viktigt att inte göra det till en prestigekamp mellan dig och den elev som stör. Prata i stället om att det blir svårt för dig att nå målet för ditt uppdrag – att eleverna ska lära sig. Det är också bra att säga och visa att du är öppen för att förändra. Ju bättre du lär känna dina elever desto enklare blir det att hantera elever som är stökiga.”
Lösningsinriktad pedagogik (Kerstin Måhlberg och Maud Sjöblom)
Titeln ringar in vad det handlar om. Ett förhållningssätt inspirerat från lösningsfokuserad terapi översätts till skolans värld. Istället för att hamna i konfrontation eller att söka förklaringar som ändå inte går att påverka förespråkas att bygga på det som fungerar för att hitta lösningar. Låt oss titta på ett intressant exempel från s. 49:
”Så här kan ett lösningsinriktat telefonsamtal se ut. Låt oss säga att en pappa ringer till oss...
- Jag har en grabb som har lite problem i skolan, han får inte den hjälp han behöver, säger pappan.
- Vilken hjälp skulle din grabb behöva, tror du, frågar läraren.
Istället för att fråga om problemet, så känns det viktigasre att fråga vad pappan menar med ordet hjälp. ”Han får inte den hjälp han behöver”, så är det underförstått att pappan tycker att han borde få mer hjälp. Vilket gör det relevant att ställa frågan, vilken hjälp han tror grabben behöver...
- Ja, jag vet inte riktigt, svarar pappan. Han har svårt att koncentrera sig, speciellt på matten.
- Jaha, jag förstår att du vill att han ska få möjlighet att koncentrera sig, svarar läraren.
”Varför kan han inte koncentrera sig”, hade varit lätt att fråga pappan. Ställer man en varför-fråga i det här läget så förutsätter man att det är grabben som har koncentrationssvårigheter och att det finns en förklaring till svårigheterna. Det är då lätt att pappan börjar försvara grabben och kanske skyller på skolan eller klasskompisarna. Frågan antyder också att det är något fel på grabben. Det mest lösningsinriktade är att bekräfta att man förstår att pappan vill att han ska få möjlighet till att koncentra sig. Få möjlighet till, visar också på att problemet i sig likväl kan ligga någon annanstans än hos grabben.
- Ja precis, svarar pappan.
- Vad tror du skulle behövas för att han ska kunna koncentrera sig en längre stund när han jobbar med matten?
Genom att ställa den här lösningsinriktade frågan visar läraren att hon förutsätter att grabben kan koncentrera sig (visar på resurser och kompetens) men att det kanske behövs läggas till någonting för att tiden skall kunna utökas.
- Jag tror han skulle behöva mer hjälp av fröken. Han klarar inte av att jobba själv en hel mattelektion, han jobbar en stund, sedan börjar han gå omkring och prata med de andra barnen. Så han lär sig ingenting, säger pappan.
- Jag förstår att du vill att han ska lära sig matte. Hur länge brukar han klara av att jobba med matten innan han börjar gå omkring, frågar läraren.
Här förutsätter vi och bekräftar att pappan vill att han lär sig matte och att han har resurser att jobba. Vi fokuserar på det som fungerar. Likaså normaliserar vi behovet av att röra på sig.
Skulle man i stället säga: ”Ja, det är ju inte bra att han går omkring och stör de andra. Han kanske behöver gå iväg till specialläraren till specialläraren och jobba i en liten grupp.” Då har vi för det första lagt till ytterligare ett problem, nämligen att de andra barnen blir störda och det är grabbens fel. Man skuldbelägger därmed grabben och i förlängningen också pappan. Vidare tolkar man och förutsätter att eleven har sådana svårigheter att han behöver gå i en liten grupp. Pappan har varken bett om speciallärare eller pratat om en liten grupp.
- Ja, ibland är det bara 10 minuter, säger hans lärare men ibland kan han koncentrera sig mycket längre, svarar pappan.
- Ibland kan man lära sig en hel del även på kort tid. Det låter som om din grabb har behov av att röra på sig efter det att han koncentrerat sig.
- Ja, det är just vad han behöver. Hur gör ni på er skola?
Här visar vi på att man kan lära sig saker även om det är under kort tid. Vidare förmedlar vi att det är naturligt att röra på sig efter att ha koncentrerat sig en stund.
Skulle man istället säga: ”Ja, på 10 minuter lär man sig inte så mycket. Det blir ju problem för de andra eleverna om han stör.” Då bäddar man för ett försvarstal från pappan som säkert känner sig både ledsen och kränkt efter ett sådant påstående. Ingen vill väl ha en grabb som stör andra elever och kanske inte lär sig någonting.
Det lösningsinriktade förhållningssättet bygger på att vi lyssnar väldigt noga på exakt vad det är som sägs och försöker använda samm aord och språkbruk. Eventuella gissningar, tolkningar och fantasier bör kontrolleras genom att vi hela tiden ställe rfågor. Annars kan det som sägs lätt bli till ”fakta” och därmed leda till felaktigheter och diverse fällor. Det handlar om att matcha på ett respektfullt sätt så att det ej upplevs som härmning. Vi ignorerar negativa ord och svordomar och väljer ibland att omformulera vissa fraser och som kan beskrivas i mer positiva termer”
Författarnas ton är ibland lite väl överentusiastisk för min smak, men viktigare är att jag tycker mig se likheter med det som kallas ”giraffspråket”. Det är en kommunikationsmodell utvecklad av den amerikanske psykologen Marshall Rosenberg. Wikipedia-artikeln berättar:
"Bakom varje aggressivitet, kritik, och avvisande beteende finns det en människa med obemötta känslor och behov. Jag kan välja var jag lägger fokus; på aggressionen, kritiken och avvisandet eller på känslor och behov som ligger bakom."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Giraffspr%C3%A5ket
På en blogg beskrivs grunderna i giraffspråket:
En viktig del är den empatiska kommunikationen. Den utgår från att jag dels öppnar mig själv, lägger bort mina tolkningar och fördomar om dig och berättar om mina egna känslor, och dels att jag är intresserad och lyhörd för dina upplevelser och känslor och behov. Om vi kan låta bli att tolka och missförstå varandra och istället vara nyfikna på hur vi känner och vad vi behöver och våga uttrycka det för varandra – då är vi långt fram i vår kommunikation och har stora möjligheter att undvika onödiga fastlåsta konflikter. /.../
Bakom en arg, sur, ledsen eller tvär person finns behov som inte är tillgodosedda, önskningar som aldrig kommit fram och kanske en hel del sanningar som går på tvären med den personens omgivning. Då gäller det för oss att försöka hitta det och förstå den personens situation.
/.../ stegen är väldigt enkla och går att börja arbeta med redan nu:
1) Vad jag och du observerar (ser och hör)
2) Hur jag eller du känner
3) Vilka behov jag och du har
4) Mina och dina konkreta önskemål uttryckta på ett positivt sätt
Det är viktigt att tänka i positiva och konstruktiva banor. Istället för att lägga in en massa inte så beskriver jag det jag ser, känner, behöver eller önskar. Genom att köra 1-4 så kommer jag ifrån frestelsen att tolka fel."
http://www.petera.se/blog/giraffspraket-kanslans-kommunikation
En artikel om när skolan känns meningslös
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2011/05/11/nar-skolans-larande-saknar-mening
Om diffusa kunskapskrav - lärare lös det här om ni kan!
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/21/l-rare-l-s-h-r-ni-kan
--SLUT--